|
Christer Kernell Presentation
|
|
Christer Kernell Presentation
|
|
OM MIG SJÄLV Jag föddes i Ronneby i Mars -54 men flyttade efter bara ett halvår till Sandviken. Jag har inget minne av varför jag tog detta drastiska steg men det kan ha haft med pappas nya jobb på SEFAB att göra. Jag hann fylla elva och lägga mig till med gästrikedialekt innan det var dags för nästa uppbrott. Nu bar det av till Tranås. Det var här, i den småländska pälsmetropolen, man skulle få upp ögonen för min musikaliska potential. Jag hade just skrivits in på Tranås Kommunala Musikskolan där jag blivit lovad att få börja spela trumpet, mitt önskeinstrument. Nu visade det sig att ledaren för Tranås Musikkår - tillika musiklärare på nämnda skola - bekymrade sig över den klena återväxten i orkestern och ville försäkra sig om att någon kunde ta över efter basblåsaren Söderström. -Jodå, Christer, visst ska du få spela trumpet... fast en stor modell som kallas bastuba.
Jag var för blyg för att protestera, men det kändes orättvist. Jag ville ju spela trumpet, inte ett instrument som bara pruttar på ett och tre i takten och sällan har ett solo. Hursomhelst, jag kom att sitta troget vid den åldrande basblåsarens sida ompaompande mig igenom de följande tonåren. Men jag fick senare möjlighet att börja spela cello. Detta känsliga stråkinstrument kom jag sedan att spela - vid sidan om bastuban - till dess jag ryckte in i lumpen. Cello är numer ett av mina favoritinstrument... att lyssna till.
Aah, jag kanske skulle nämna att jag har en fyra år äldre bror som brukade lyssna på Kinks och Dave Clark Five. Han hade lärt sig spela gitarr och bildat ett band - "Break Down Singers". De spelade musik som inspirerats av Peter Paul & Mary och Mamas & the Papas. Jag lyssnade i smyg när de repade och självklart också sugen på att spela gitarr. Brorsan lärde mig tre ackord så att jag kunde spela "Oh dem golden slippers" och "Take this hammer". Brorsan flyttade till Göteborg för att läsa till lärare. Jag bodde kvar i Tranås, gick maskinteknisk linje och engagerade mig i FNL-rörelsen vilket satte sin prägel även på mitt musikval. Bengt Sändh och Hoola Bandoola var OK medan svensktopp och dansbandsmusik räknades till skräpmusik. Under den här perioden lyssnade jag också mycket på blues. Favoriterna var Big Bill Broonzy, Leadbelly och Freddie King.
Efter att ha gått ut gymnasiet följde jag min brors exempel och flyttade till Göteborg. Tiden är sent 70-tal
och jag försörjer mig som dagsfärsk morotsaftsutkörare, tidningsbud, gitarr- och
italiensklärare, alltihop blandat med trubadurjobb. Jag
börjar vid den här bli mer och mer såld på Birger Sjöberg. 1987 går jag Nordiska Visskolan
i Kungälv och året efter åker jag på Sjöberg-turné till USA. En liknande turné upprepar jag två år senare, då
med "The Swedish ballad tradition".
NÄSTAN HUNDRA Denna
CD heter "Nästan hundra" och består av egna tonsättningar av
Ingemar Anderssons fyndiga, samhällsironiska texter. Huvudspåret (klicka på
skivan) handlar om hur det är att vara äldre i dagens Sverige. Ett Sverige som
inte längre förväntar att du har något att tillföra om du har fyllt "pensionär".
Skivomslaget visar Rolf Gülich här (fyllda
94) i fartfylld action på Gelleråsbanan 2006.
|
